Chapter 17

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. ²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa! ³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? ⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera. ⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta. ⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag. ⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans. ⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse. ⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. ¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis. ¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. ¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in. ¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; ¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». ¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? ¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.